Anna Rydéns krönika efter damernas final i Champions League

LISSABON. Hela Lissabon kokade, men Stina Blackstenius behöll kylan.

I kväll var kvällen då hon för alltid skrev in sig i Arsenal-historien, nu är hon odödlig.

Ett enda avslut, ett avgörande ögonblick, en oförglömlig final.

Den portugisiska huvudstaden har kokat hela dagen. Runt varje hörn dök de upp, supportrarna – i blått och rött, i rött och vitt.

Det är 18 år sedan Arsenal spelade en Champions League-final senast. Det är bara ett år sedan Barcelona försvarade sin titel genom att skrämma bort Lyonspöket.

Redan tidigt på morgonen började fanzonen, uppbyggd på Lissabons största torg, fyllas med folk. Ölen flödade i hettan och Barcelonasupportrarna tog ton. De kände sig segervissa. Arsenalsupportrarna var något mer återhållsamma – de var också kraftigt nederlagstippade.

Rapporter gör gällande att runt 15 000 Barçafans tagit sig de 125 milen västerut, och det både syntes och hördes. Ingen som befann sig i Lissabon denna lördag kunde ha missat vad som var på gång.

Annat var det för elva år sedan när finalen spelades här på Estádio do Restelo, i utkanten av huvudstaden. En match där Tyresö föll med 4–3 mot Wolfsburg inför 11 217 åskådare – varav några kanske kommit mest för den efterföljande konserten.

Det har hänt en del sedan dess. Kvällens publik var bra många fler och en engagerad skara.

Det största jublet kom inte när Aitana Bonmatí eller Alexia Putellas presenterades – den tävlingen vann Mariona. Den tidigare Barçaspelaren, numera i Arsenal, fick känna av kärlek från båda håll.

Alltid rest sig

Medan Barcelona cruisat till final efter den inledande förlusten mot Manchester City, har Arsenals resa varit en berg- och dalbana. Det var nog få av de tillresta från London som trodde att de skulle njuta av 30-gradig värme och en Champions League-final i maj – inte efter 2–5 borta mot Bayern München i oktober. Inte heller efter förlusten i första semifinalen hemma mot mesta mästarinnorna Lyon.

De har blivit knockade, gång på gång – men alltid rest sig.

Renée Slegers och hennes ledarteam har fått spelarna att tro på det de gör. Men frågan är om ens hon, i sina vildaste fantasier, hade kunnat drömma om att det skulle räcka så här långt.

I veckan lunchade laget med några av spelarna från 2007 års Champions League-vinnare. Kanske serverades segerreceptet då.

När Arsenal klev ut till final visade de vilken sorts lag de vuxit till att bli. Ett lag där alla kämpar för varandra, där det springs den där extra metern. Varje gång Barcelona försökte ta sig fram stod det en, två, tre rödvita i vägen.

Chloe Kelly och Caitlin Foord satte tonen på kanterna, tuffa i varje duell. Alessia Russo och Frida Maanum drev det höga presspelet. Det var aggressivt – och det fick Barcelona att spreta.

Fruktlösa försök för stjärnorna

Medan Arsenal spelade som ett lag såg Barcelona ut som ett gäng individualister. Caroline Graham Hansen försökte slaloma sig igenom straffområdet i första halvlek. Bonmatí likaså.

Resultatlösa.

Jublet i den rödvita kurvan kom när Frida Maanums inlägg petades in av Irene Paredes – i egen kasse. Men det kom av sig snabbt.

Offside.

Kort därefter testade Maanum igen, men Cata Coll sträckte ut.

Om det var värmen, tempot eller de tuffa duellerna som började ta ut sin rätt i andra halvlek låter jag vara osagt. Men med en halvtimme kvar började spelare efter spelare sätta sig ner.

Barçapubliken blev alltmer irriterad på Chloe Kelly. Svårt att tro att 27-åringen som nu är stekhet på Arsenals kant är samma spelare som huttrade i frysboxen på Tele2 arena i vintras när City mötte Hammarby.

I den 67:e minuten hade hon dock gjort sitt. Renée Slegers gjorde ett dubbelbyte – Kelly och Maanum ut. In kom Beth Mead och Stina Blackstenius.

Och allt var som vanligt på José Alvalade-stadion. Det är inte första gången en svensk avgör här på Viktor Gyökeres hemmaplan.

Åtta minuter senare slog Mead fram bollen – och Blackstenius placerade iskallt in den bakom Cata Coll.

Det var hennes andra Champions League-mål den här säsongen. Och kanske det viktigaste i karriären.

Firar i högar – tårar på andra sidan

Barcelona blev mer och mer frustrerade. Arsenal slet som djur. Men katalanskorna kom aldrig närmare.

När domaren blåste av visste glädjen inga gränser bland Arsenalspelarna. Det firades i högar över hela planen. Längst ner i en ligger Leah Williamson, hon som gick in som maskot med Umeå IK när Arsenal säkrade den senaste Champions League-titeln hemma på Meadowpark.

Glädjescenerna i Lissabon sker till tonerna av Coldplays ”Paradise. ”When she was just a girl, she expected the world” ekar över arenan. I kväll är hela världen deras, för Blackstenius var det inom räckhåll. Hon behöver inte drömma för att fly till paradiset i kväll.

Arsenal har aldrig förlorat en Champions League-final. Ewa Pajor har precis förlorat sin femte.